Sandra

Filt, te och fredagskväll. Så som det ska vara. Ingen radio, ingen TV. Ingen tvättmaskin och ingen diskmaskin och inga öppna fönster som kan påminna mig om allt som finns utanför. Det är underligt egentligen hur ett par så tunna glasskivor kan avskilja hela världen. Stänga ute kyla, oljud och korsdrag. Flygplan, motorvägen, kedjerökande grannar och fotsteg. Nej, här finns bara vacuum. Och tankar. Och tanjentbord. Och en filt och te såklart.

Jag vet inte om det är jag som börjar få struktur på mina tankar eller om det mina tankar som börjar få struktur på mig. Eller om det egentligen inte ens finns någonting som kan kallas struktur just nu över huvudtaget. Allt jag håller i mina händer formas till fyrkanter, högar med böcker och papper och texter och allting jag rör vid verkar organiseras utan vidare eftertankte. Det håller mig på banan bland allt kaotiskt. Och ändå kan jag känna lycka, sedan jag lärde mig att blicka längre bort än allting som är här och nu. Lärde mig att känna djupare än just nu och lärde mig att längta längre än tills i morgon.

Känslor är som stormvindar som man inte får grepp om innan dom är över och då känner man sig ändå redan omtumlad. Så ofta man önskar att man kunde kontrollera, agera meterolog.

Sympati är ingenting som vi borde känna för de som ändå verkar ha det så väl ställt. Nej, sympati är till för samhällets utstötta, de ensamma, tiggandes. De som livnär sig människans oändliga naivitet. De som har insett att tårar betyder mer än blickar. Att ord betyder mer än tystnad. För det är det som vi blir tillsagda som vi tror på. För det är väl så människan alltid har fungerat, dumdristigt trott på att det är det som vi ser som existerar. Suprise! I got news for you. Det vi ser existrerar inte alltid och det vi blundar för är mer än vi någonsin kan tänka oss.

Så äcklad över människans sjukliga dumhet. Så hemskt förbannad och frustrerad över den falska och absurda värld vi lever i och jag kan inte ens räkna alla gånger som jag önskat att jag vore någon annanstans. Bort från våran sjuka värld där den som tar är den som får och den som ger är den som glöms. Jag fortsätter att tro och hoppas på att förtroende och godhet inte går att stjälas, men för varje dag som jag lever och verkar mellan denna himmel och jord så tappar jag det hoppet mer och mer på grund den ytlighet som människan verkar vilja hålla fast vid.

Du inspirerade till det här inlägget och jag kommer att fortsätta att bli spyfärdig varenda gång du öppnar munnen och gör ljud ifrån dig och varje gång du ler. För du står för all den form av falskhet som jag föraktar.

Idag är en sån där helvetes dag igen, och inte enbart för att det är en obeskrivligt tung dag, utan även för jag är medveten om att morgondagen kommer att bli ännu värre. I min depseration försökte jag finna en ljuspunkt någonstans, bara några minuter där jag skulle få andas och börja om. Men det fanns dessvärre inte. Inte förren i morgon klockan 20.30 kommer jag att få tio minuter över. Torsdag tills jag får en timma.

Och det är tillfällen som dom här som man bara behöver få beklaga sig och höra någon säga att det är tungt ibland. Men det jag får höra är alltid att det är bara att bita ihop. Min mamma är expert på att påminna mig om att livet är hårt ibland (no shit). Jag är glad över att ha någon som får ner än på jorden ibland, men ibland vill man bara höra lite medlidande.

- Jaa fy fan vad tungt.

Bita ihop är jag tillräckligt bra på ändå.