Sandra

Kom hem från Anton för ett tag sedan och sitter åter igen med en stor kopp te och en filt, som alltid när vädret är såhär förjävligt. Ätit Marianne till frukost (godisarna alltså) och funderar på om jag kanske borde få i mig någonting mer näringsrikt nu när klockan ändå börjar dra sig mot fyra. Lovat mig själv att springa idag. Sen ska vi på fest ikväll tydligen, det blir troligtvis ingen höjdare men det skadar aldrig att kolla förbi. Jag är inte på humör för redlösa fyllor och spyor ikväll igen.

Det känns som att jag inte har kunnat skriva någonting på länge nu. Så många tankar och funderingar men jag kan inte formulera, inte skriva ner. Som om mina fingrar vore förlamade. Kanske att jag har förlorat förmågan att kunna skriva överhuvudtaget, efter alla år. Alla dikter, artiklar, noveller, dagböcker.

"Att skriva är ju inte din starka sida, Sandra."

Nej åtminstone så har jag tappat ambitionerna sedan du sa så. Dumma kossa.

Grillfesten i Onsdags blev inte som jag förväntat mig. Trots att vi grillade mashmallows, borrade ner fötterna i sanden och skrattade åt saker som bara vi skrattar åt så kändes allting ändå så tomt. Jag förstår inte vad det är som har känts så otroligt fel dom senaste dagarna. Ingenting är ju fel.

Det är bara så mycket känslor just nu. Tanken på att inte få vara med dig Anton gör mig galen, att det inte skulle vara du och jag. Dom känslorna tar kål på mig. Men du säger att jag aldrig får tänka så och jag försöker, jag gör verkligen det. Jag vill bara att dom ska försvinna. Tankarna. Jag vill inte tänka på varför, ifrågasätta, fundera. Jag vill bara leva. Att det ska vara du och jag jämt.