Sandra

Jag har inte tid just nu. Jag har inte orken heller. Jag jobbar tre dagar i veckan utöver en heltidsutbildning som även har en tendens dra över på kvällstid. Jag rider två dagar i veckan i ett stall som ligger två timmar bort. Och dom resterande sekundrarna på veckan betar jag av skolarbete efter skolarbete efter skolarbete. På fredagskvällarna, lördagskvällarna, nätterna. Jag till och med åker till skolan två timmar innan vi börjar på mornarna för att hinna plugga. Och allting som finns kvar prioriteras bort. Jag är oerhört ledsen, men nu börjar min kropp och mitt psyke säga ifrån.

Även om situationen är på gränsen till att bli ohållbar så finns det ingenting som jag inte tagit mig igenom tidigare. Men när det dyker upp helvete till föräldrar som ska pesta ner allting mer än vad det redan är så vet jag fan inte hur länge jag orkar vara trevlig.

Det är oerhört surt när man lägger ner så mycket engagemang på någonting att komma till en arbetsplats där man delvis spenderar hälften av tiden väntandes på ungar som oanmält inte dyker upp, särskillt under första lektionerna så man har stressat dit en timma tidigare än nödvändigt för att sedan snurra runt på kontorsstolen x antal varv. Möta elever som klagar på låtvalen trots att man faktiskt tänkt och trott att dom skulle tycka om dom låtarna. En elev som slutat för att det varit för svårt med lagom glad mamma och en som tycker att vi aldrig lär oss någonting nytt.

Jag har tid (knappt energi kvar men tid) med arbete, häst och skola. Men jag har fan inte tid med en back-stabbing jävla mamma som måste skicka en massa otrevliga brev och påhopp till min chef på grund av att vi har lektion på valborg. Vissa kan man inte göra annat än att sucka djupt åt. Nu har jag jobbat i två år, mött underbara och hemska människor. Men nu är det bra.

Jag längtar tills jag får tid att ta hand om mig själv lite grann.

Fan, deep stuff ang journalistik. Jag har redan varit tvungen att ge upp två utav mina innerligaste drömmar och det gör ont. Men ibland är man tvungen att inse att verkligheten har ett ganska stort inflytande.

- Hej jag är anställd på Kungliga Operan.

Ärligt hur ofta händer det. Men det är förgånget nu. Visst, jag kanske är dum som tror att jag faktiskt ska kunna få påverka någonting. Förändra. Men säg fan inte att jag ska ge upp det enda jag har kvar.

- Vad ska du studera?
- Journalistik.
- Aha. Som alla andra då.

Visst är det härligt när någonting som faktiskt är en dröm för vissa råkar bli en trend, och varenda statusmedveten brat slavar sig in på årslånga utbildningar och försöker lära sig vad ett subjekt är för någonting. Med slutmålet i sikte att få mingla runt på Stureplan med ett anteckningsblock och skriva spalter om Linda Rosnings tuttar/kläder/matvanor/ragg eller artiklar om hur du klär dig för din kroppstyp, får honom att avguda dig, vilka skor du ska matcha till den lilla svarta eller Har Lindsay Lohan verkligen ätstörningar?

Fan nej! Jag kommer ju inte få ett enda jävla arbete om den här journalisthysterin inte lägger sig snart. Herregud det är ett yrke. Det är inte väskor vi pratar om ett yrke kan inte bara bli trendigt hur som helst. Förövrigt hatar jag det begreppet. Jag skulle skjuta trend om jag hade ett gevär. Inga kändiskåta fittor ska få ta mina jobb!

- Jo, jag läste att det skulle bli ett överskott på journalister om typ..
- .. lagom tills du tar kandidatexamen?

Jag kommer vara så mycket bättre än alla andra ändå. Snälla ge mig en anställning på Illustrerad Vetenskap och jag skulle kyssa dina fötter.

Det var inte länge sedan det kändes som om vi skulle gå på gymnasiet i all evighet. Idag är det det 8:onde April och det är mindre än två månader kvar. Jag har alltid tagit studenten med en klackspark, jag ska ju trots att plugga på högskolan några år framöver så omställningen lär ju inte bli så överväldigande. Om man bortser från ett högre studiemedel och kortare dagar. Jag behöver nytt. Omställning och andrum.

Men när man tänker närmare på det så svider det lite. Trots att det känns som om det är nu livet börjar på riktigt, så är det så mycket att lämna bakom sig. Så många människor vars ansikten man inte kommer att se varje dag längre. Jag tycker ju faktiskt om er. Mycket. Ni har satt spår i mig.

Och jag fruktar ensamheten från att ha en pojkvänn på andra sidan Sverige som inte kan ge mig den där blicken när alla tentor blir för mycket och man känner sig utmärglad efter att ha levt på nudlar flera dagar i sträck. Vad kommer att hända med oss nu? Och jag vet att du inte kan svara men jag lovar att laga middag till dig och massera dina fötter och säga att jag saknat dig varje helg som du kommer hem. Och hoppas på att det är mig som du till slut verkligen kommer hem till.

Jag är inte rädd. Snarare entusiastisk till att få uppleva någonting nytt. Leva annorlunda. Jag antar att jag bara måste få tid att acceptera. Trots allt så vänds ju allting upp och ned från och med nu.

Jag orkar inte ens skriva länge. Uppenbarligen är min blogg både pretentiös och ointressant (tack viktor) så vad är det egentligen för mening? Det finns inte en gnutta kvar av någonting som skulle kunna vara betydelsefullt längre. Kanske jag har drömmar om att göra någonting meningsfullt med mitt liv. Någonting som skulle kunna betyda någonting om inte för mig själv så åtminstone för någon annan. Så visst, jag kanske är pretentiös.

Kanske mina tankar och åsikter inte är så oerhört banbrytande. Mitt liv går inte ut på att varken synas, höras, vara annorlunda eller att supa mig dyngrak (inget fel på att vara festglad självfallet). Så visst, jag är väl ointressant också. Jag trodde jag sökte efter någon mening någonstans. Men uppenbarligen är det överseriöst.

Jag förstår ni behöver inte förklara. Men jag har inga planer på att ändra mig. Så ni som inte kan stå ut med den jag är kan antingen hålla er på avstånd eller hålla käften. För jag är så jävla förbannad när människor inte kan låta bli att hitta personligheter att hacka på.

Du säger att jag är pretentiös.
Jag säger; Lycka till med att åstakomma någonting.

(Inlägget är publicerat på nytt så kommentarerna är borta.)