Tid är guld
Jag har inte tid just nu. Jag har inte orken heller. Jag jobbar tre dagar i veckan utöver en heltidsutbildning som även har en tendens dra över på kvällstid. Jag rider två dagar i veckan i ett stall som ligger två timmar bort. Och dom resterande sekundrarna på veckan betar jag av skolarbete efter skolarbete efter skolarbete. På fredagskvällarna, lördagskvällarna, nätterna. Jag till och med åker till skolan två timmar innan vi börjar på mornarna för att hinna plugga. Och allting som finns kvar prioriteras bort. Jag är oerhört ledsen, men nu börjar min kropp och mitt psyke säga ifrån.
Även om situationen är på gränsen till att bli ohållbar så finns det ingenting som jag inte tagit mig igenom tidigare. Men när det dyker upp helvete till föräldrar som ska pesta ner allting mer än vad det redan är så vet jag fan inte hur länge jag orkar vara trevlig.
Det är oerhört surt när man lägger ner så mycket engagemang på någonting att komma till en arbetsplats där man delvis spenderar hälften av tiden väntandes på ungar som oanmält inte dyker upp, särskillt under första lektionerna så man har stressat dit en timma tidigare än nödvändigt för att sedan snurra runt på kontorsstolen x antal varv. Möta elever som klagar på låtvalen trots att man faktiskt tänkt och trott att dom skulle tycka om dom låtarna. En elev som slutat för att det varit för svårt med lagom glad mamma och en som tycker att vi aldrig lär oss någonting nytt.
Jag har tid (knappt energi kvar men tid) med arbete, häst och skola. Men jag har fan inte tid med en back-stabbing jävla mamma som måste skicka en massa otrevliga brev och påhopp till min chef på grund av att vi har lektion på valborg. Vissa kan man inte göra annat än att sucka djupt åt. Nu har jag jobbat i två år, mött underbara och hemska människor. Men nu är det bra.
Jag längtar tills jag får tid att ta hand om mig själv lite grann.