Sandra

Hon är som sten. Och jag vet inte om jag älskar eller hatar henne för det. Jag vet inte om det är för att hon alltid varit så stark själv, eller för att hon alltid förväntat sig att jag ska vara det. Hon har behandlat mig som om jag vore vuxen ända sedan jag var femton, och kanske har jag varit det. Eller så har jag bara försökt eftersom det förväntats. Det är bara att göra. Släpp det. Bit ihop.

Nej mamma jag är bara ett barn ännu jag kan inte.

Men på något vis blev man helt plötsligt nitton och jag ser så mycket av henne i mig. Så mycket som jag beundrat. Så mycket som hon har och så mycket som hon vet. Livet kommer alltid att vara hårt och orättvist, det handlar bara om att lära sig hantera det. Och ingen kommer att se det bra som du gör, du måste veta om det själv. Hur mycket jag än intalat mig själv att det inte är så.

Jag vill inte uppfattas som hård eller oförstående, för det finns så mycket känslor och respekt inom mig. Men av erfarenhet så gör den bäst i att stanna där. Det finns någonting som kallas den hårda verkligheten och den kommer man aldrig undan. Jag önskar att folk (vissa, inte alla) kunde förstå att det ibland krävs blod, ångest, utmattning och tårar för att komma dit man vill. Men det går.  

Det finns ingenting som du inte kan klara av, men det är du själv som måste bestämma dig för det.