Sandra

Nyår. Hysterisk fylla och brustna nyårslöften (eller bortglömda för den delen). Så många förhoppningar om att sluta röka, gå ner i vikt, börja träna. Den här gången, det här året. Hoppas så innerligt (naivt?) på en förändring. Men oftast är det inget annat en ännu en lögn. Folk ljuger som dårar på tolvslaget.

Nej, inga nyårslöften för min del. Inget hysteriskt festande heller, folk tappar alla hämningar på nyår. Halsa sprit (nej ingen champagne), spyor, hej vad sshhööt du vaa, krossade glas, inga lediga taxibilar och dagen efter ångest för det där som man verkligen verkligen inte borde ha sagt. Påminner om någon form utav firmafest. Egentligen, vad är det för någonting som vi firar på nyår? Är det att vi tagit oss igenom ännu ett år, eller att nyår är starten på ett till? Att vi ska lämna allt dåligt bakom oss och blicka framot? Nya mål? Förändringar? Nytt liv?

Kanske nyår är ett tillfälle för folk att stanna upp och starta om på nytt. Skapa nya mål. Samla nya krafter. Kanske alla stränga löften borde vara löften om strävan i stället för löften om resultat.

Just ikväll föredrar jag champagne framför sprit och tanke framför fest. Trots allt så finns det så mycket att lämna bakom sig, tänka på en sista gång för att sedan gå vidare. Lämna kvar. Och så mycket att blicka framot mot. Inga löften, bara strävan och mål. Om ett år kommer allting att se så annurlunda ut.

Stickad kofta och blåbärsmilshake Jag orkar inte vara sådär överdrivet intellektuell och analyserande idag. Jag har redan jämfört alla världsledande religioners syn på mänskliga rättigheter (fun?) på så många A4 att jag börjar förvänta mig att den här bloggen ska ha någon form av stavningskontroll. Men det har den inte och jag är trött så sorry..

Pluggat tills ögonen har blivit fyrkantiga, vimlat runt i mellandagsrean och såklart letat efter Edgar Allan Poes böcker som inte verkar finnas någonstans. Så i morgon blir det sikte på Beyond Retro, Sivletto och stadsbiblioteket. Just nu tänker jag bara koka en stor kopp te och vänta på att Anton ska komma hit. Det börjar sjunka in att han ska åka till Boden om ett år. Så fruktansvärt långt bort. Kanske kommer även jag att vara fast ute på St. Sigfrids och be bordsböner. Innerst inne känns det ändå ganska okej, det är ju trots allt bara ett år det handlar om.

Vad är ett år egentligen.

Som jag har blivit uppfostrad så har jag fått lära mig att begreppt feminism står för dess grundtanke, dvs kvinnans rätt till ekonomisk, politisk och social jämställdhet med mannen. Med andra ord människors lika rättigheter som var grundidén när feminismen växte fram i samband med Franska Revolutionen. Vilket för de allra flesta människor är en självklarhet.

Så har jag upptäckt på senaste att ofantligt många tar avstånd från feminismen och även kallar sig anti-feminister. Vad är en anti-feminist? En person som ställer sig emot kvinnans rätt till ekonomisk, politisk och social jämställdhet med mannen? Inget illa menat jag förstår precis, tycker bara att det är ett underligt begrepp. Jag kan förstå detta avståndstagande med tanke på att feminism nästan alltid förknippas med extremfeminism och manshat. Men borde vi verkligen ge begreppet feminism med dess ursprungliga tankar till extremfeministerna?

Jag står för jämställdhet mellan könen och jag tycker att det är helt rätt att fortsätta att kämpa för diverse kvinnofrågor bland annat lika lön (eftersom det ännu inte uppnåtts). Visst är jag otroligt trött på extremfeministernas tjat om att män är monster och djur och mansskatt och alla andra underliga ideér om hur jämställdhet ska uppnås. Men jag kommer att fortsätta att kalla mig feminist eftersom jag står bakom vad begreppet står för, och jag börjar bli trött på att bli ifrågasatt. Liberal eller könskvivalist som någon beskrev det är väl ett annat alternativ.

Är det bara jag som tycker att det fortfarande ligger ett värde i feminismens grundtanke och att det är fel att ge bort begreppet till de som (enligt mig) missbrukar det?

Däremot tycker jag att det finns många som har förvrängt vad jämställdhet innebär, eller åtminstone borde innebära. Jag anser inte att håriga armhålor, bortkastad BH och bojkottning av smink är vägen till jämställdhet. Jag ska inte behöva se ut som en man för att bli behandlad med samma värdighet. Sann jämställdhet borde innebära att alla blir behandlade med samma värdighet oavsett om man är feminin, maskulin, påklädd, avklädd eller utvikningsbrud.

21.16

Har fått några nya infallsvinkar av trogna forumbesökare. 1. Att kalla sig icke-feminist kan innebära att man inte anser att feminismen räcker till som jämställdhetsdebatt. 2. Man kan inte anta att feminism är en självklar väg till jämställdhet för alla, precis som man inte kan säga att alla som är för social rättvisa är socialister.

Vill poängtera att det är gällade problemet i sig som jag ställer mig på feministeras sida. Lösningen finns det delade meningar om.