Perfektionism
Det är underligt hur så många målar upp bilden av att noggranhet är så fel, och att perfektionism är någonting som är negativt. Tråkigt, stelt, opersonligt och sjukligt. Jag är ingen naiv människa, perfekthet finns inte i mina ögon heller. Men jag har ingenting emot att sträva efter det.
Det sägs att personer som har behov av att ha det städat runtomkring sig har det stökigt innombords, medan personer som kan hantera kaos har en inre harmoni. Jag kan mycket väl tänka mig att det stämmer, men man bör nog vara väldigt noggran med att skilja på behov och vilja. Jag har inget behov av perfektionism, men jag har en vilja efter det. Jag kan hantera kaos men jag gör det ogärna.
Kan ni se skillnaden?
Men folk verkar vilja tro att pedantiska människor och perfektionister har antingen en ond hemlighet dold någonstans eller har en allvarlig psykisk störning. Som Stepford fruarna eller Bree Van De Kamp. För välordnade, vackra, pedantiska, perfekta människor kan väl inte innerst inne vara lyckliga. Eller? Alla människor måste ju ha brister? Och det klart, men det är ju en jäkla stor skillnad på brister och brister. Att strunta i disken, slänga kläderna på golvet, låta bli att dusha eller att ha en mördad make i källaren.
Tycker inte ni?
Det är ganska komiskt (eller sorgligt jag vet inte) hur folk alltid ska leta fel på varandra. Och hittar man inget fel alls så tänker man "Hon kan nog inte vara riktigt lyckligt ändå". ^^ Allting blir så patetiskt när man sätter perspektiv på det. Och meningar som:
- Jag skulle nog ändå inte vilja vara sådär smal
- Hon går säkert på bantningspiller
- Dom tycker bara om henne därför att bla bla...
.... är inte heller allt för ovanliga. Yeah right ^^
Jag erkänner mig skyldig till att slänga kläderna på golvet tidvis och att defenitivt aldrig orka tvätta dom, att inte orka sminka mig ordentligt varje dag och att jag har slitna toppar och inte har klippt håret på månader. Så snälla tro inte att jag egentligen går på piller eller skär mig i hemlighet eller att jag egentligen är riktigt riktigt riktigt olycklig innerst inne. För jag tycker bara om när saker och ting är snyggt. Det är allt.
Det sägs att personer som har behov av att ha det städat runtomkring sig har det stökigt innombords, medan personer som kan hantera kaos har en inre harmoni. Jag kan mycket väl tänka mig att det stämmer, men man bör nog vara väldigt noggran med att skilja på behov och vilja. Jag har inget behov av perfektionism, men jag har en vilja efter det. Jag kan hantera kaos men jag gör det ogärna.
Kan ni se skillnaden?
Men folk verkar vilja tro att pedantiska människor och perfektionister har antingen en ond hemlighet dold någonstans eller har en allvarlig psykisk störning. Som Stepford fruarna eller Bree Van De Kamp. För välordnade, vackra, pedantiska, perfekta människor kan väl inte innerst inne vara lyckliga. Eller? Alla människor måste ju ha brister? Och det klart, men det är ju en jäkla stor skillnad på brister och brister. Att strunta i disken, slänga kläderna på golvet, låta bli att dusha eller att ha en mördad make i källaren.
Tycker inte ni?
Det är ganska komiskt (eller sorgligt jag vet inte) hur folk alltid ska leta fel på varandra. Och hittar man inget fel alls så tänker man "Hon kan nog inte vara riktigt lyckligt ändå". ^^ Allting blir så patetiskt när man sätter perspektiv på det. Och meningar som:
- Jag skulle nog ändå inte vilja vara sådär smal
- Hon går säkert på bantningspiller
- Dom tycker bara om henne därför att bla bla...
.... är inte heller allt för ovanliga. Yeah right ^^
Jag erkänner mig skyldig till att slänga kläderna på golvet tidvis och att defenitivt aldrig orka tvätta dom, att inte orka sminka mig ordentligt varje dag och att jag har slitna toppar och inte har klippt håret på månader. Så snälla tro inte att jag egentligen går på piller eller skär mig i hemlighet eller att jag egentligen är riktigt riktigt riktigt olycklig innerst inne. För jag tycker bara om när saker och ting är snyggt. Det är allt.
Dagarna går
För att sammanfatta dom senaste dygnen så har jag:
- Druckit Jokk och citron drinkar hemma hos Tommie
- Fastnat med ögonfransarna i ögonfransböjaren
- Arbetat timtal med jobbigt historia arbete och krigat med skrivaren
- Köpt nya jeans i storlek ingen existens alls
- Ätit Belgisk choklad
- Druckit vanijte och pussat på Anton
- Jobbat och förargat mig över vår hemska lokal
Jag ska:
- Jobba i morgon och fortsätta förarga mig över våran lokal och kanske fundera på att göra något åt den.
- Fortsätta pussa på Anton om exakt 10 sekunder
Du
Visst saknar jag dig, jag skulle ljuga om jag sa någonting annat. Dig och allt som vi gjorde dom där åren som egentligen var dom värsta i mitt liv men samtidigt dom allra bästa tack vare dig. Du var mitt allt då. Den enda som förstod och den enda som lyssnade, den enda som verkligen brydde sig. Då kunde jag inte förstå hur jag någonsin skulle kunna ta ett endaste andetag utan dig. Klara en endaste dag utan dig.
Det har gått så många dagar nu.
Jag saknar så mycket att få prata i telefon i timtal med dig om allting som egentligen inte är viktigt, sitta i fönsterkarmen och röka och spionera på grannarna på andra sidan Hagagatan, lyssna på dålig musik och dricka vin framför TV:n och kolla på naturprogram. Du var så duktig på att torka bort mina tårar och pudra över ränderna som dom lämnade efter sig och du sa alltid att han var en idiot som inte förtjänade mig. Du hade rätt. Du hade ofta rätt.
Kommer du ihåg när vi var små och lekte indiander och fångade spigg i din pappas hatt och badade i sågspånshögen på sågverket och tjuvrökte ute på ängen och du skar dig på vassen nere vid viken. Samma vik där du några år senare träffade du vet han? Bell jag skulle kunna döda för att få uppleva dom där åren med dig igen. Jag saknar dig så det gör ont. Ibland önskar jag att jag kunde dra tillbaka tiden och rätta till allting som gick fel där i slutet men jag har insett att det inte hade spelat någon roll, jag hade ändå aldrig kunnat ändra på dina beslut. Jag önskar bara att jag hade kunnat ändra mina. Men det går inte nu.
Ingenting är som det var då.
Det har gått så många dagar nu.
Jag saknar så mycket att få prata i telefon i timtal med dig om allting som egentligen inte är viktigt, sitta i fönsterkarmen och röka och spionera på grannarna på andra sidan Hagagatan, lyssna på dålig musik och dricka vin framför TV:n och kolla på naturprogram. Du var så duktig på att torka bort mina tårar och pudra över ränderna som dom lämnade efter sig och du sa alltid att han var en idiot som inte förtjänade mig. Du hade rätt. Du hade ofta rätt.
Kommer du ihåg när vi var små och lekte indiander och fångade spigg i din pappas hatt och badade i sågspånshögen på sågverket och tjuvrökte ute på ängen och du skar dig på vassen nere vid viken. Samma vik där du några år senare träffade du vet han? Bell jag skulle kunna döda för att få uppleva dom där åren med dig igen. Jag saknar dig så det gör ont. Ibland önskar jag att jag kunde dra tillbaka tiden och rätta till allting som gick fel där i slutet men jag har insett att det inte hade spelat någon roll, jag hade ändå aldrig kunnat ändra på dina beslut. Jag önskar bara att jag hade kunnat ändra mina. Men det går inte nu.
Ingenting är som det var då.
Revolution
Jag har egentligen inga tankar idag. Eller alldeles för många så att jag inte kan urskilja dem. Jag vet inte.
Jag är så trött. Så otroligt trött på alla idioter som inte vill låta mig vara ifred. Jag är en idiotmagnet. Just nu vill jag bara vara ifred, gå i ide. Jag är trött på människor och hur vi fungerar. Jag fungerar hellre inte alls än att fungera sådär. Som människor gör. Ytliga och egocentriska och trångsynta. Fan vad trött jag är.
Jag får så väldigt ofta höra att jag aldrig blir arg och jag vet inte hur det är med det där. Jag tror att det är för att jag själv hatar när människor blir arga och negativa och griniga i onödan. Men gör inte misstaget att tro inte att jag inte brinner inombords. Som helveteselden själv och det finns en hel del människor jag gärna skulle grilla där. Jag vet inte om jag är egentligen arg eller bara besviken på hur allting fungerar. Besviken på att inte en enda levande själ kan leva upp till mina förväntningar. Att alltid behöva bli besviken eller sårad eller rentav äcklad. Jag kräver faktiskt inte mycket, och ändå så blir det alltid detsamma. Det är rentav patetiskt.
Vad är det som händer egentligen? Vad har jag missat?
Om någon bara någongång kunde se längre, förbi en massa mascara och in i ögonen. Höra mer än vad som sägs. Läsa mellan raderna. Se varandra.
När slutade vi se varandra?
Jag är så trött. Så otroligt trött på alla idioter som inte vill låta mig vara ifred. Jag är en idiotmagnet. Just nu vill jag bara vara ifred, gå i ide. Jag är trött på människor och hur vi fungerar. Jag fungerar hellre inte alls än att fungera sådär. Som människor gör. Ytliga och egocentriska och trångsynta. Fan vad trött jag är.
Jag får så väldigt ofta höra att jag aldrig blir arg och jag vet inte hur det är med det där. Jag tror att det är för att jag själv hatar när människor blir arga och negativa och griniga i onödan. Men gör inte misstaget att tro inte att jag inte brinner inombords. Som helveteselden själv och det finns en hel del människor jag gärna skulle grilla där. Jag vet inte om jag är egentligen arg eller bara besviken på hur allting fungerar. Besviken på att inte en enda levande själ kan leva upp till mina förväntningar. Att alltid behöva bli besviken eller sårad eller rentav äcklad. Jag kräver faktiskt inte mycket, och ändå så blir det alltid detsamma. Det är rentav patetiskt.
Vad är det som händer egentligen? Vad har jag missat?
Om någon bara någongång kunde se längre, förbi en massa mascara och in i ögonen. Höra mer än vad som sägs. Läsa mellan raderna. Se varandra.
När slutade vi se varandra?
Foton
I den här villan på Urbergsvägen växte jag upp.
Den finns någonstans där inne i alla fall...
Den finns någonstans där inne i alla fall...
Ridskolan ute på Farstanäset och vid Långsjöbadet
Och skogen och hemvägen och pinnen som faktiskt är en larv
September
Måndag kväll. Jag har inte ens hunnit stanna upp och andas den här helgen, men den har varit otrolig. Plötsligt känns det som om det var minst en vecka sedan jag vistades i skolans kalla lokaler. (Förrutom det faktum att jag faktiskt var där idag, men bortsett från det.) Igår kändes det så.
Vi var och festade hemma hos Tommie i Fredags ärligt talat så hade jag tappat lusten totalt för helgfyllor och spillda ölbrukar, men fredags kväll fick mig verkligen att påminnas om hur kul det faktiskt kan vara. Öl är kul. Tondöva människor är kul. Det var faktiskt länge sedan jag skrattade så sjukt mycket. Och dansade. Och åt glass.
Och på Lördagsmorgonen började jag förstå hur allting börjar falla på plats. Jag har sagt upp mig på jobbet. Hallelulja! Det innebar faktiskt inte bara att jag var tvungen att ta mig igenom den där jobbiga säga upp sig fasen utan även att jag faktiskt inte behöver jobba där mer och att jag kan ägna mig åt det jobb som jag vill; att ha mina gitarrelever! Jag har även räknat ut min lön, det var också kul ^^
Kvällen ägnade jag och Anton med en massa kuddar och filtar på min balkong med te och vattenpipa och ljus. Tiden står stilla när jag är med honom. Eller så flyger den iväg, jag vet inte.
På Söndagen bestämde vi oss för att cykla till Huddinge, jag har så länge velat visa honom stället där jag växte upp. Hur som helst så hamnade vi i Gubbängen av någon anledning och då tänkte jag att vi lika gärna kunde cykla förbi gamla stallet i Farsta på vägen och så blev det. Sedan plöjde vi gamla dagis, skolor, villor och badplatser i Huddinge och vi måste ha cyklat flera mil den dagen. Fem timmar cyklade vi i alla fall ^^ Och solen strålade.
Och nu orkar jag verkligen inte skriva mer..
Vi var och festade hemma hos Tommie i Fredags ärligt talat så hade jag tappat lusten totalt för helgfyllor och spillda ölbrukar, men fredags kväll fick mig verkligen att påminnas om hur kul det faktiskt kan vara. Öl är kul. Tondöva människor är kul. Det var faktiskt länge sedan jag skrattade så sjukt mycket. Och dansade. Och åt glass.
Och på Lördagsmorgonen började jag förstå hur allting börjar falla på plats. Jag har sagt upp mig på jobbet. Hallelulja! Det innebar faktiskt inte bara att jag var tvungen att ta mig igenom den där jobbiga säga upp sig fasen utan även att jag faktiskt inte behöver jobba där mer och att jag kan ägna mig åt det jobb som jag vill; att ha mina gitarrelever! Jag har även räknat ut min lön, det var också kul ^^
Kvällen ägnade jag och Anton med en massa kuddar och filtar på min balkong med te och vattenpipa och ljus. Tiden står stilla när jag är med honom. Eller så flyger den iväg, jag vet inte.
På Söndagen bestämde vi oss för att cykla till Huddinge, jag har så länge velat visa honom stället där jag växte upp. Hur som helst så hamnade vi i Gubbängen av någon anledning och då tänkte jag att vi lika gärna kunde cykla förbi gamla stallet i Farsta på vägen och så blev det. Sedan plöjde vi gamla dagis, skolor, villor och badplatser i Huddinge och vi måste ha cyklat flera mil den dagen. Fem timmar cyklade vi i alla fall ^^ Och solen strålade.
Och nu orkar jag verkligen inte skriva mer..
Längtan
Ibland bara brister det. Jag försöker att hålla mig borta från gamla foton, från tävlingar som går på tv och från annonser som får mig att tänka. Jag försöker att inte se, att inte förstå hur mycket det egentligen betyder. Ignonerar. Men saknaden tränger sig ut genom fingertopparna på en. Och ibland bara brister det.
Saknaden efter sadeltvål och nysmörjda stigläder, efter lukten av nyvägda höpåsar och dom där värdelösa morötterna som alltid möglade men som man köpte ändå. Till och med efter betfor. Saknaden efter nyryktad vinterpäls under handflatorna och mjuka näsborrar som blåste så varm luft. Nyfikenheten. Rytmiken av varenda steg, så alldeles perfekt mot torvunderlaget som alltid slog upp och smutsade ner strykkapporna. Höststigar. Sommarängar.
Kanske är det det där med tiden som får mig att backa, som får mig att inbilla mig själv att det ändå inte betyder så mycket. Men egentligen spelar det ingen roll varför när saker och ting ser ut som dom gör idag. Jag bara önskar att jag kunde sluta tänka, sluta påminnas. För oavsett hur mycket jag älskar det, så kommer ändå vara tvungen att gömma gamla foton, byta kanal och undvika annonser. Ignorera.
För det går inte just nu.
Saknaden efter sadeltvål och nysmörjda stigläder, efter lukten av nyvägda höpåsar och dom där värdelösa morötterna som alltid möglade men som man köpte ändå. Till och med efter betfor. Saknaden efter nyryktad vinterpäls under handflatorna och mjuka näsborrar som blåste så varm luft. Nyfikenheten. Rytmiken av varenda steg, så alldeles perfekt mot torvunderlaget som alltid slog upp och smutsade ner strykkapporna. Höststigar. Sommarängar.
Kanske är det det där med tiden som får mig att backa, som får mig att inbilla mig själv att det ändå inte betyder så mycket. Men egentligen spelar det ingen roll varför när saker och ting ser ut som dom gör idag. Jag bara önskar att jag kunde sluta tänka, sluta påminnas. För oavsett hur mycket jag älskar det, så kommer ändå vara tvungen att gömma gamla foton, byta kanal och undvika annonser. Ignorera.
För det går inte just nu.
Hjärtevän
Tankar om tiden
Min busstation har bytt namn tydligen. Valla Gärde. Det låter som om jag bor långt bort någonstans bland öändliga åkrar och kor.
Jag har tänkt så mycket på sistone. Dom gör mig galen ibland. Tankarna. I morse tvungen att dra på hörlurarna och drunkna i Andrew Lloys Webbers underbara musik bara för att få tystnaden att försvinna och undvika att ge tankarna fria händer. Då slipper jag få huvudvärk.
Jag kan inte sluta tänka på tiden. Den går så fort och dagarna, timmarna och minuterna rinner iväg som sand mellan fingrarna och jag undrade varför jag inte spenderar mer tid på allt som gör mig lycklig? Allt som får mitt hjärta slå ur takt, allt som får mina ögon att tåras, som får mig att le. Och trots att jag spenderar så mycket tid på sången och musiken och baletten och träningen så.. jag vill ha mer. Jag vill ha lycka varje minut. Men folk säger att det inte är så livet fungerar, att verkligheten inte ser ut så. Att man måste ha ett jobb och en inkomst och räkningar att betala.
Jag skulle betala alla räkningar i världen om jag bara fick, om jag bara vågade försöka få arbeta med det där som får mitt hjärta att slå ur takt, det som får mina ögon att tåras, som får mig att le.
En utopi
Som kunde bli
Hela min värld
Jag har tänkt så mycket på sistone. Dom gör mig galen ibland. Tankarna. I morse tvungen att dra på hörlurarna och drunkna i Andrew Lloys Webbers underbara musik bara för att få tystnaden att försvinna och undvika att ge tankarna fria händer. Då slipper jag få huvudvärk.
Jag kan inte sluta tänka på tiden. Den går så fort och dagarna, timmarna och minuterna rinner iväg som sand mellan fingrarna och jag undrade varför jag inte spenderar mer tid på allt som gör mig lycklig? Allt som får mitt hjärta slå ur takt, allt som får mina ögon att tåras, som får mig att le. Och trots att jag spenderar så mycket tid på sången och musiken och baletten och träningen så.. jag vill ha mer. Jag vill ha lycka varje minut. Men folk säger att det inte är så livet fungerar, att verkligheten inte ser ut så. Att man måste ha ett jobb och en inkomst och räkningar att betala.
Jag skulle betala alla räkningar i världen om jag bara fick, om jag bara vågade försöka få arbeta med det där som får mitt hjärta att slå ur takt, det som får mina ögon att tåras, som får mig att le.
En utopi
Som kunde bli
Hela min värld
Tankar om verkligheten
Du frågade mig hur mycket det betydde för mig och jag kunde inte annat än att gråta. Ibland känns det som att jag andas därför. Lever därför. Men verkligheten är av en annan sort. Så mycket strängare. Strängare än vad drömmar är. Strängare än passion och känsla. Jag orkar inte drömma när sanningen alltid gör sig så påmind.
Men hur ska jag kunna sluta när varandra millimeter av mig glöder. Kvider efter det. Skriker efter det. När varenda fingertopp skakar efter det. När varenda andetag är därför. Varje tår.
Men verkligheten ser inte ut så.
Men hur ska jag kunna sluta när varandra millimeter av mig glöder. Kvider efter det. Skriker efter det. När varenda fingertopp skakar efter det. När varenda andetag är därför. Varje tår.
Men verkligheten ser inte ut så.
Anton
Vilken rivstart
Idag är en utav dom dagarna när man bara vill dra täcket över huvudet och sluta existera några sekunder. Jag är sjuk. Jag har precis fått ett nytt jobb och jag har precis börjat skolan igen och jag är sjuk. Det är en utav dom saker som inte får hända. Jag lovade mig själv att börja sätta igång rösten igen på riktigt för att slippa komma till Stina på Tisdag och behöva avslöja att jag inte har tagit en enda ton på hela sommaren (det har iof men jag skulle inte påstå att jag är i form.) Men tonerna skulle inte bli mer än smärtsamma kveden från min svullna hals.
Och idag är även en sån där dag när mina fotleder strejkar och jag har precis dränkt dom i Zon proppat i mig två Ibumentin och lindat in dom av ren rutin för att minska smärtan. Men idag gör dom ont ändå, väldigt ont. Och baletten börjar på Onsdag och har jag inte mina forleder så har jag ingenting. Hej min superstränga ungerska balett lärarinna jag kan tyvärr inte medverka idag, jag kan titta på och hoppas att jag lär mig någonting ändå.
Nej nu måste jag sluta beklaga mig, saker och ting kunde varit värre. Ny termin. Ny start. Nya kurser. Och jag är frisk snart.
Och idag är även en sån där dag när mina fotleder strejkar och jag har precis dränkt dom i Zon proppat i mig två Ibumentin och lindat in dom av ren rutin för att minska smärtan. Men idag gör dom ont ändå, väldigt ont. Och baletten börjar på Onsdag och har jag inte mina forleder så har jag ingenting. Hej min superstränga ungerska balett lärarinna jag kan tyvärr inte medverka idag, jag kan titta på och hoppas att jag lär mig någonting ändå.
Nej nu måste jag sluta beklaga mig, saker och ting kunde varit värre. Ny termin. Ny start. Nya kurser. Och jag är frisk snart.