Sandra

Det har diskuterats ganska intensivt om ideal senaste veckorna sedan jag började fundera ordentligt omkring det, och jag har insett hur förvrängt allting blivit. Det sägs att vi påverkas av media. Där lär vi oss hur vi ska se ut och beté oss hur vi snabbast ska bli smala. Stämmer. Men där lär vi oss också hur förklastligt det är med ideal och hur vi borde ställa oss emot det, hur allas ideal är detsamma och att vi borde vara nöjda med oss själva som vi är. Media säger att vi ska tänka så. Och så gör vi det.

Men det finns påståenden som totalt saknar grund. Media antyder på att idealet hos unga tjejer är detsamma. Det är helt fel. Vem kom på det? Jag är ett stort fan av forumsidorna på bukefalos.com, som består av i grund och botten hästintresserade tjejer, kvinnor och tanter och på forumet för ungdomar mellan 18-25 år så ställdes frågan "Hur ser idealkroppen ut för dig?"  och alla fick lägga in bilder på kvinnor som hade den enligt dom perfekta kroppen. Och jag måste säga att jag blev förvånad över hur olika kvinnor det var som dök upp på dom där bilderna. Någon spinkig, någon lång, någon kort, någon mörkhyad och kurvig, någon blek och kurvig, någon oerhört vältränad, någon nedbantad, någon liten och nätt, någon timglasformad, någon välsvarvad. Favouriter var Beyonce Knowles, Kate Winslet och Giselle Bundchen.

fortsättning kommer jag måste springa till jobbet..

Äsch jag orkar inte ens avsluta det där inlägget. Det jag försöker säga är bara att; Varför kan man inte få sträva efter att vara sitt bästa jag? Det handlar inte om att efterlikna det allmänna idealet (som knappt ens existerar) utan att få ha rätten att sträva efter saker i sitt eget liv utan att bli anklagad. Att få sträva efter att se så bra ut som man själv kan med det utseendet man föddes med och den kropp man har. Man pratar hela tiden om att vara nöjd med sig själv som man är, men det handlar egentligen inte om det. Jag är väldigt nöjd med mig själv, men om jag aldrig någonsin hade fått ändra någonting på mig själv, bara se ut exakt såhär  jämt så hade det känts nedslående. För vi alla sträva efter någonting nytt och någonting mer, skillnaden är bara att vissa gör det medvetet och andra omedvetet.

Och även om det skulle handla om att vara nöjd med sig själv eller inte så är det underligt i så fall hur det är så trendigt med att utveckla sig själv, komma över trösklar och jobba på sina negativa sidor när det gäller hur man är som person. Men att vilja utveckla sitt utseende är strängt förbjudet. (Självfallet så finns det andra stora skillnader där.)

Skulle du vara nöjd med dig själv om någon tog ifrån dig rättigheten att någonsin förändra någonting?

Det är ganska underligt hur folk ställer dig emot dagens ideal, egentligen. Vi har någon alldeles för klar bild över hur allting bara ska vara. Det ska vara fel att förstora brösten, det ska vara fel att vilja vara smal, det ska vara fel att vilja se perfekt ut. Jaa det är det väl? Tänker ni säkert och det gjorde jag också ända tills jag började tänka lite längre som faktiskt var idag.

Varför är det egentligen så fel att vilja vara smal när det är helt okej att vilja ha kurvor? Och nu pratar jag inte om fetma eller om undernärdhet utan om vanliga hälsosamma människor. Om en vanlig hälsosamt formad kvinna säger att hon vill gå ner i vikt och bli smal så tycker många att det är sjukt och att idealet har gått alldeles för långt. Varför? Jo för att människor tror att strävan efter smalhet är påväg mot anorexia. Men hon har inte sagt att hon vill bli anorektiker ellerhur? Ändå gör vi antaganden som egentligen är helt ogrundade.

Samtidigt som när en annan vanlig hälsosamt smal kvinna säger att hon vill gå upp i vikt för att få lite kurvor så tycker vi bara att det är bra. Det är ingen som tänker att kurvorna är påväg mot fetma?

För att inte tala om bröstförstoringar. Om en ung kvinna vill förstora brösten så ställer sig alla direkt i motpart och tänker på sönderblonderade Big Brother brudar med nästan spruckna E-kupor och alldeles för mycket läppglans. I stället för att fråga varför och vilken storlek det handlar om innan man gör ett ställningstagande. Alla kvinnor som förstorar brösten är inte ute efter uppmärksamhet, faktiskt knappt 10% om jag skulle chansa helt vilt. Det handlar om kvinnlighet.

Däremot är bröstförminskningar väldigt accepterat. Och nu menar jag även här i utseende syfte. Trots att även detta är ett allvarligt ingrepp i strävan efter det perfekta utseendet.

Jag frågade i ett forum hur detta kommer sig och fick svaret att "Jag, högst personligen, vägrar bidra till ett ideal som är sjukligt och skadar människor, speciellt unga tjejer". Och det är självklart för många människor, men man borde ställa sig frågan vad det är som egentligen är ett sjukligt och skadligt ideal? Om vi slopade dagens "media ideal" så skulle ungdomar hitta någonting annat att sträva efter. Kanske blir det idealet som dom har i vissa länder i afrika och andra kontinenter där man förlänger halsarna så att man tillslut inte kan hålla upp huvudet själv, töjer läppar och öron och gör mönstrade ärr över hela kroppen.

Jag står verkligen inte bakom något ideal, särskillt inte när det gäller den press som sätts på ungdomar idag. Jag tar inga ställningstaganden när det gäller plastgirurgi. Jag vill bara att alla ska tänka ett steg längre och inse att de idealen som vi har i västvärlden idag kanske inte är så ohälsosamma som vi tror. Det var den ena sensmoralen. Den andra är; tänk på vad det är som ni är emot enbart på grund av att det är ett ideal, och vad det är som ni är emot på grund av att det är ohälsosamt. 

Mitt nyckelord är måttlighet. Varför tar alla människor för givet att man går utanför ramarna?