Sandra

Nyår. Hysterisk fylla och brustna nyårslöften (eller bortglömda för den delen). Så många förhoppningar om att sluta röka, gå ner i vikt, börja träna. Den här gången, det här året. Hoppas så innerligt (naivt?) på en förändring. Men oftast är det inget annat en ännu en lögn. Folk ljuger som dårar på tolvslaget.

Nej, inga nyårslöften för min del. Inget hysteriskt festande heller, folk tappar alla hämningar på nyår. Halsa sprit (nej ingen champagne), spyor, hej vad sshhööt du vaa, krossade glas, inga lediga taxibilar och dagen efter ångest för det där som man verkligen verkligen inte borde ha sagt. Påminner om någon form utav firmafest. Egentligen, vad är det för någonting som vi firar på nyår? Är det att vi tagit oss igenom ännu ett år, eller att nyår är starten på ett till? Att vi ska lämna allt dåligt bakom oss och blicka framot? Nya mål? Förändringar? Nytt liv?

Kanske nyår är ett tillfälle för folk att stanna upp och starta om på nytt. Skapa nya mål. Samla nya krafter. Kanske alla stränga löften borde vara löften om strävan i stället för löften om resultat.

Just ikväll föredrar jag champagne framför sprit och tanke framför fest. Trots allt så finns det så mycket att lämna bakom sig, tänka på en sista gång för att sedan gå vidare. Lämna kvar. Och så mycket att blicka framot mot. Inga löften, bara strävan och mål. Om ett år kommer allting att se så annurlunda ut.

Stickad kofta och blåbärsmilshake Jag orkar inte vara sådär överdrivet intellektuell och analyserande idag. Jag har redan jämfört alla världsledande religioners syn på mänskliga rättigheter (fun?) på så många A4 att jag börjar förvänta mig att den här bloggen ska ha någon form av stavningskontroll. Men det har den inte och jag är trött så sorry..

Pluggat tills ögonen har blivit fyrkantiga, vimlat runt i mellandagsrean och såklart letat efter Edgar Allan Poes böcker som inte verkar finnas någonstans. Så i morgon blir det sikte på Beyond Retro, Sivletto och stadsbiblioteket. Just nu tänker jag bara koka en stor kopp te och vänta på att Anton ska komma hit. Det börjar sjunka in att han ska åka till Boden om ett år. Så fruktansvärt långt bort. Kanske kommer även jag att vara fast ute på St. Sigfrids och be bordsböner. Innerst inne känns det ändå ganska okej, det är ju trots allt bara ett år det handlar om.

Vad är ett år egentligen.

Som jag har blivit uppfostrad så har jag fått lära mig att begreppt feminism står för dess grundtanke, dvs kvinnans rätt till ekonomisk, politisk och social jämställdhet med mannen. Med andra ord människors lika rättigheter som var grundidén när feminismen växte fram i samband med Franska Revolutionen. Vilket för de allra flesta människor är en självklarhet.

Så har jag upptäckt på senaste att ofantligt många tar avstånd från feminismen och även kallar sig anti-feminister. Vad är en anti-feminist? En person som ställer sig emot kvinnans rätt till ekonomisk, politisk och social jämställdhet med mannen? Inget illa menat jag förstår precis, tycker bara att det är ett underligt begrepp. Jag kan förstå detta avståndstagande med tanke på att feminism nästan alltid förknippas med extremfeminism och manshat. Men borde vi verkligen ge begreppet feminism med dess ursprungliga tankar till extremfeministerna?

Jag står för jämställdhet mellan könen och jag tycker att det är helt rätt att fortsätta att kämpa för diverse kvinnofrågor bland annat lika lön (eftersom det ännu inte uppnåtts). Visst är jag otroligt trött på extremfeministernas tjat om att män är monster och djur och mansskatt och alla andra underliga ideér om hur jämställdhet ska uppnås. Men jag kommer att fortsätta att kalla mig feminist eftersom jag står bakom vad begreppet står för, och jag börjar bli trött på att bli ifrågasatt. Liberal eller könskvivalist som någon beskrev det är väl ett annat alternativ.

Är det bara jag som tycker att det fortfarande ligger ett värde i feminismens grundtanke och att det är fel att ge bort begreppet till de som (enligt mig) missbrukar det?

Däremot tycker jag att det finns många som har förvrängt vad jämställdhet innebär, eller åtminstone borde innebära. Jag anser inte att håriga armhålor, bortkastad BH och bojkottning av smink är vägen till jämställdhet. Jag ska inte behöva se ut som en man för att bli behandlad med samma värdighet. Sann jämställdhet borde innebära att alla blir behandlade med samma värdighet oavsett om man är feminin, maskulin, påklädd, avklädd eller utvikningsbrud.

21.16

Har fått några nya infallsvinkar av trogna forumbesökare. 1. Att kalla sig icke-feminist kan innebära att man inte anser att feminismen räcker till som jämställdhetsdebatt. 2. Man kan inte anta att feminism är en självklar väg till jämställdhet för alla, precis som man inte kan säga att alla som är för social rättvisa är socialister.

Vill poängtera att det är gällade problemet i sig som jag ställer mig på feministeras sida. Lösningen finns det delade meningar om.

Filt, te och fredagskväll. Så som det ska vara. Ingen radio, ingen TV. Ingen tvättmaskin och ingen diskmaskin och inga öppna fönster som kan påminna mig om allt som finns utanför. Det är underligt egentligen hur ett par så tunna glasskivor kan avskilja hela världen. Stänga ute kyla, oljud och korsdrag. Flygplan, motorvägen, kedjerökande grannar och fotsteg. Nej, här finns bara vacuum. Och tankar. Och tanjentbord. Och en filt och te såklart.

Jag vet inte om det är jag som börjar få struktur på mina tankar eller om det mina tankar som börjar få struktur på mig. Eller om det egentligen inte ens finns någonting som kan kallas struktur just nu över huvudtaget. Allt jag håller i mina händer formas till fyrkanter, högar med böcker och papper och texter och allting jag rör vid verkar organiseras utan vidare eftertankte. Det håller mig på banan bland allt kaotiskt. Och ändå kan jag känna lycka, sedan jag lärde mig att blicka längre bort än allting som är här och nu. Lärde mig att känna djupare än just nu och lärde mig att längta längre än tills i morgon.

Känslor är som stormvindar som man inte får grepp om innan dom är över och då känner man sig ändå redan omtumlad. Så ofta man önskar att man kunde kontrollera, agera meterolog.

Sympati är ingenting som vi borde känna för de som ändå verkar ha det så väl ställt. Nej, sympati är till för samhällets utstötta, de ensamma, tiggandes. De som livnär sig människans oändliga naivitet. De som har insett att tårar betyder mer än blickar. Att ord betyder mer än tystnad. För det är det som vi blir tillsagda som vi tror på. För det är väl så människan alltid har fungerat, dumdristigt trott på att det är det som vi ser som existerar. Suprise! I got news for you. Det vi ser existrerar inte alltid och det vi blundar för är mer än vi någonsin kan tänka oss.

Så äcklad över människans sjukliga dumhet. Så hemskt förbannad och frustrerad över den falska och absurda värld vi lever i och jag kan inte ens räkna alla gånger som jag önskat att jag vore någon annanstans. Bort från våran sjuka värld där den som tar är den som får och den som ger är den som glöms. Jag fortsätter att tro och hoppas på att förtroende och godhet inte går att stjälas, men för varje dag som jag lever och verkar mellan denna himmel och jord så tappar jag det hoppet mer och mer på grund den ytlighet som människan verkar vilja hålla fast vid.

Du inspirerade till det här inlägget och jag kommer att fortsätta att bli spyfärdig varenda gång du öppnar munnen och gör ljud ifrån dig och varje gång du ler. För du står för all den form av falskhet som jag föraktar.

Idag är en sån där helvetes dag igen, och inte enbart för att det är en obeskrivligt tung dag, utan även för jag är medveten om att morgondagen kommer att bli ännu värre. I min depseration försökte jag finna en ljuspunkt någonstans, bara några minuter där jag skulle få andas och börja om. Men det fanns dessvärre inte. Inte förren i morgon klockan 20.30 kommer jag att få tio minuter över. Torsdag tills jag får en timma.

Och det är tillfällen som dom här som man bara behöver få beklaga sig och höra någon säga att det är tungt ibland. Men det jag får höra är alltid att det är bara att bita ihop. Min mamma är expert på att påminna mig om att livet är hårt ibland (no shit). Jag är glad över att ha någon som får ner än på jorden ibland, men ibland vill man bara höra lite medlidande.

- Jaa fy fan vad tungt.

Bita ihop är jag tillräckligt bra på ändå.

Det har diskuterats ganska intensivt om ideal senaste veckorna sedan jag började fundera ordentligt omkring det, och jag har insett hur förvrängt allting blivit. Det sägs att vi påverkas av media. Där lär vi oss hur vi ska se ut och beté oss hur vi snabbast ska bli smala. Stämmer. Men där lär vi oss också hur förklastligt det är med ideal och hur vi borde ställa oss emot det, hur allas ideal är detsamma och att vi borde vara nöjda med oss själva som vi är. Media säger att vi ska tänka så. Och så gör vi det.

Men det finns påståenden som totalt saknar grund. Media antyder på att idealet hos unga tjejer är detsamma. Det är helt fel. Vem kom på det? Jag är ett stort fan av forumsidorna på bukefalos.com, som består av i grund och botten hästintresserade tjejer, kvinnor och tanter och på forumet för ungdomar mellan 18-25 år så ställdes frågan "Hur ser idealkroppen ut för dig?"  och alla fick lägga in bilder på kvinnor som hade den enligt dom perfekta kroppen. Och jag måste säga att jag blev förvånad över hur olika kvinnor det var som dök upp på dom där bilderna. Någon spinkig, någon lång, någon kort, någon mörkhyad och kurvig, någon blek och kurvig, någon oerhört vältränad, någon nedbantad, någon liten och nätt, någon timglasformad, någon välsvarvad. Favouriter var Beyonce Knowles, Kate Winslet och Giselle Bundchen.

fortsättning kommer jag måste springa till jobbet..

Äsch jag orkar inte ens avsluta det där inlägget. Det jag försöker säga är bara att; Varför kan man inte få sträva efter att vara sitt bästa jag? Det handlar inte om att efterlikna det allmänna idealet (som knappt ens existerar) utan att få ha rätten att sträva efter saker i sitt eget liv utan att bli anklagad. Att få sträva efter att se så bra ut som man själv kan med det utseendet man föddes med och den kropp man har. Man pratar hela tiden om att vara nöjd med sig själv som man är, men det handlar egentligen inte om det. Jag är väldigt nöjd med mig själv, men om jag aldrig någonsin hade fått ändra någonting på mig själv, bara se ut exakt såhär  jämt så hade det känts nedslående. För vi alla sträva efter någonting nytt och någonting mer, skillnaden är bara att vissa gör det medvetet och andra omedvetet.

Och även om det skulle handla om att vara nöjd med sig själv eller inte så är det underligt i så fall hur det är så trendigt med att utveckla sig själv, komma över trösklar och jobba på sina negativa sidor när det gäller hur man är som person. Men att vilja utveckla sitt utseende är strängt förbjudet. (Självfallet så finns det andra stora skillnader där.)

Skulle du vara nöjd med dig själv om någon tog ifrån dig rättigheten att någonsin förändra någonting?

Det är ganska underligt hur folk ställer dig emot dagens ideal, egentligen. Vi har någon alldeles för klar bild över hur allting bara ska vara. Det ska vara fel att förstora brösten, det ska vara fel att vilja vara smal, det ska vara fel att vilja se perfekt ut. Jaa det är det väl? Tänker ni säkert och det gjorde jag också ända tills jag började tänka lite längre som faktiskt var idag.

Varför är det egentligen så fel att vilja vara smal när det är helt okej att vilja ha kurvor? Och nu pratar jag inte om fetma eller om undernärdhet utan om vanliga hälsosamma människor. Om en vanlig hälsosamt formad kvinna säger att hon vill gå ner i vikt och bli smal så tycker många att det är sjukt och att idealet har gått alldeles för långt. Varför? Jo för att människor tror att strävan efter smalhet är påväg mot anorexia. Men hon har inte sagt att hon vill bli anorektiker ellerhur? Ändå gör vi antaganden som egentligen är helt ogrundade.

Samtidigt som när en annan vanlig hälsosamt smal kvinna säger att hon vill gå upp i vikt för att få lite kurvor så tycker vi bara att det är bra. Det är ingen som tänker att kurvorna är påväg mot fetma?

För att inte tala om bröstförstoringar. Om en ung kvinna vill förstora brösten så ställer sig alla direkt i motpart och tänker på sönderblonderade Big Brother brudar med nästan spruckna E-kupor och alldeles för mycket läppglans. I stället för att fråga varför och vilken storlek det handlar om innan man gör ett ställningstagande. Alla kvinnor som förstorar brösten är inte ute efter uppmärksamhet, faktiskt knappt 10% om jag skulle chansa helt vilt. Det handlar om kvinnlighet.

Däremot är bröstförminskningar väldigt accepterat. Och nu menar jag även här i utseende syfte. Trots att även detta är ett allvarligt ingrepp i strävan efter det perfekta utseendet.

Jag frågade i ett forum hur detta kommer sig och fick svaret att "Jag, högst personligen, vägrar bidra till ett ideal som är sjukligt och skadar människor, speciellt unga tjejer". Och det är självklart för många människor, men man borde ställa sig frågan vad det är som egentligen är ett sjukligt och skadligt ideal? Om vi slopade dagens "media ideal" så skulle ungdomar hitta någonting annat att sträva efter. Kanske blir det idealet som dom har i vissa länder i afrika och andra kontinenter där man förlänger halsarna så att man tillslut inte kan hålla upp huvudet själv, töjer läppar och öron och gör mönstrade ärr över hela kroppen.

Jag står verkligen inte bakom något ideal, särskillt inte när det gäller den press som sätts på ungdomar idag. Jag tar inga ställningstaganden när det gäller plastgirurgi. Jag vill bara att alla ska tänka ett steg längre och inse att de idealen som vi har i västvärlden idag kanske inte är så ohälsosamma som vi tror. Det var den ena sensmoralen. Den andra är; tänk på vad det är som ni är emot enbart på grund av att det är ett ideal, och vad det är som ni är emot på grund av att det är ohälsosamt. 

Mitt nyckelord är måttlighet. Varför tar alla människor för givet att man går utanför ramarna?