Sandra

Det var inte länge sedan det kändes som om vi skulle gå på gymnasiet i all evighet. Idag är det det 8:onde April och det är mindre än två månader kvar. Jag har alltid tagit studenten med en klackspark, jag ska ju trots att plugga på högskolan några år framöver så omställningen lär ju inte bli så överväldigande. Om man bortser från ett högre studiemedel och kortare dagar. Jag behöver nytt. Omställning och andrum.

Men när man tänker närmare på det så svider det lite. Trots att det känns som om det är nu livet börjar på riktigt, så är det så mycket att lämna bakom sig. Så många människor vars ansikten man inte kommer att se varje dag längre. Jag tycker ju faktiskt om er. Mycket. Ni har satt spår i mig.

Och jag fruktar ensamheten från att ha en pojkvänn på andra sidan Sverige som inte kan ge mig den där blicken när alla tentor blir för mycket och man känner sig utmärglad efter att ha levt på nudlar flera dagar i sträck. Vad kommer att hända med oss nu? Och jag vet att du inte kan svara men jag lovar att laga middag till dig och massera dina fötter och säga att jag saknat dig varje helg som du kommer hem. Och hoppas på att det är mig som du till slut verkligen kommer hem till.

Jag är inte rädd. Snarare entusiastisk till att få uppleva någonting nytt. Leva annorlunda. Jag antar att jag bara måste få tid att acceptera. Trots allt så vänds ju allting upp och ned från och med nu.